Min cello är inte min röst.
Jag har inga eggande noter och toner.
Apropå, jag kan inte spela cello
och jag är inte vacker,
och det är inte möjligt för mig att förandras.
Därtill är jag ingen vanliga studentska,
som drömer om friar och gillar katter.
Även om man knypplar omkring mitt namn:
Jag uppdiktade det själv på natten,
ett hundra tjugo fem andetag och år sedan.
Man väntade inte på mig på balen i underlandet,
därför att ovackra rödhåriga tjejer får inte komma dit,
för att inta ej lediga prinsar och minnesångare –
det räcker ju inte för alla.
Även om man söker solljuset i mitt hår:
jag säger, att det är bara henna och frisör’s mästerskap.
Jag räcker inte heller för alla prinsar,
som är trötta på skönheter och askungar
och ville bara prata.
Prata om kloka saker.
Ibland tråkar det ut att prata, då låtsas jag vara döv
och grävar mig ner i böcker och dikter.